En gång i tiden, det var en gång.. Jag. Jag brukade skriva för att ventilera.
Ibland skrev jag i hopp om att nå ut till andra, för att få förståelse eller
klarhet. Livet är föränderligt och lämnar fotspår eller i alla fall någon form
av spår. Nu har jag varken ett socialt liv och många dörrar är stängda, en del
av min vilja men även många från andra. Vi gör alla val och det formar oss antar
jag ibland till det bättre, ibland står vi still och ibland kanske rent av till
det sämre. Men jag tror vi alla gör alla dessa val oavsett om dom blir
påtvingande eller av fri vilja i hopp om något bättre.
Ibland lämnar det förgångna spår som hemsöker oavsett om vi valt det eller inte. Minnen som är av glädje eller smärta. Ibland kommer de där minnena tillbaka utan att ha blivit inbjudna. Dom skiter rent av i etikett. En del av oss försöker fly det förgångna vilket jag naivt som många andra försökt. Men när det förgångna lämnat sår som gång på gång går upp går det till slut inte att ignorera. Visst kan jag försöka ignorera men det är oftast tafatta försök. Pinsamma ting jag gjort, smärta jag åstadkommit andra, smärta och svek från andra har lämnat spår i mitt undermedvetna och om nätterna eller rent av på dagtid slåss dessa aktiverade minnen om att få komma ut. Hur jag ska ta itu med dom eller hur jag tagit itu med dessa har inte vad jag märkt av varit med framgång. Jag har gått i någon form av terapi mer än mitt halva liv. Jag är inte unik i detta. Jag vet att det är fler än jag som brottas med det förgångna och som ”inte kan släppa”, det sistnämnda är inom parentes för det är inte som att det är något vi eller jag för den delen väljer. Vissa saker jag minns från mitt förgångna upplever jag i mitt huvud som om det skedde igår. Vissa ljud eller händelser aktiverar minnen och jag återupplever dom som i en loop, åter och åter.
När jag genom åren nämnt för folk något jag varit med om så kommer det som gensvar ”det där har jag varit med om med” och oftast omedvetet har det jag försökt säga eller förklarat förminskats. Men det har inte mist sin styrka oavsett igenkännande eller förminskning hos mig. Det är som levande och ibland känns det som om ett monster terroriserar mitt inre. Jag är fullt medveten om att det finns massor av folk som haft det värre än mig, betydligt värre. Jag har lärt känna flera genom åren som rest sig som fågel Fenix och jag är stolt och tacksam för deras skull.. men jag känner även avund. Hur kunde dom resa sig men jag sitta fast? Jag jämför. Det är just det där jag tror de flesta av oss gör. Vi jämför med andra och det gäller exakt allt. Uppväxt, status, vänskap, utseende, roller ur filmer och böcker. Vi jämför oss med allt. Oftast kanske för att få förståelse, att inse att vi inte är ensamma, för att rent av tävla i det där osynliga sociala spelet som kringgår mig och alla.
Jag har fått otaliga diagnoser genom åren, träffat ofantligt många olika läkare. Jag har sett människor nästan som tävla i det med.
Mitt skrivande är nu en ventil efter de minnen som aktiveras under min dag eller de drömmar jag vaknar upp ur om nätterna ibland skrikandes, ibland i tårar. Minnen jag gått med och inte alltid kan lita på ens vara sanna.
Ibland lämnar det förgångna spår som hemsöker oavsett om vi valt det eller inte. Minnen som är av glädje eller smärta. Ibland kommer de där minnena tillbaka utan att ha blivit inbjudna. Dom skiter rent av i etikett. En del av oss försöker fly det förgångna vilket jag naivt som många andra försökt. Men när det förgångna lämnat sår som gång på gång går upp går det till slut inte att ignorera. Visst kan jag försöka ignorera men det är oftast tafatta försök. Pinsamma ting jag gjort, smärta jag åstadkommit andra, smärta och svek från andra har lämnat spår i mitt undermedvetna och om nätterna eller rent av på dagtid slåss dessa aktiverade minnen om att få komma ut. Hur jag ska ta itu med dom eller hur jag tagit itu med dessa har inte vad jag märkt av varit med framgång. Jag har gått i någon form av terapi mer än mitt halva liv. Jag är inte unik i detta. Jag vet att det är fler än jag som brottas med det förgångna och som ”inte kan släppa”, det sistnämnda är inom parentes för det är inte som att det är något vi eller jag för den delen väljer. Vissa saker jag minns från mitt förgångna upplever jag i mitt huvud som om det skedde igår. Vissa ljud eller händelser aktiverar minnen och jag återupplever dom som i en loop, åter och åter.
När jag genom åren nämnt för folk något jag varit med om så kommer det som gensvar ”det där har jag varit med om med” och oftast omedvetet har det jag försökt säga eller förklarat förminskats. Men det har inte mist sin styrka oavsett igenkännande eller förminskning hos mig. Det är som levande och ibland känns det som om ett monster terroriserar mitt inre. Jag är fullt medveten om att det finns massor av folk som haft det värre än mig, betydligt värre. Jag har lärt känna flera genom åren som rest sig som fågel Fenix och jag är stolt och tacksam för deras skull.. men jag känner även avund. Hur kunde dom resa sig men jag sitta fast? Jag jämför. Det är just det där jag tror de flesta av oss gör. Vi jämför med andra och det gäller exakt allt. Uppväxt, status, vänskap, utseende, roller ur filmer och böcker. Vi jämför oss med allt. Oftast kanske för att få förståelse, att inse att vi inte är ensamma, för att rent av tävla i det där osynliga sociala spelet som kringgår mig och alla.
Jag har fått otaliga diagnoser genom åren, träffat ofantligt många olika läkare. Jag har sett människor nästan som tävla i det med.
Mitt skrivande är nu en ventil efter de minnen som aktiveras under min dag eller de drömmar jag vaknar upp ur om nätterna ibland skrikandes, ibland i tårar. Minnen jag gått med och inte alltid kan lita på ens vara sanna.
Kommentarer
Skicka en kommentar